Vi bygger landet med politik och vilja

När ombuden på förtroenderådets andra och sista dag diskuterar programmet och vårt politiska alternativ är ombuden från Norrbotten aktiva i flera av programområdena. Karl Petersen yrkar på tillägg under högskolornas betydelse för en kunskapsbaserad ekonomi. " Vi måste omsätta universitetens innehåll till tillväxt och produktion - därför måste den tillämpade forskningen finnas med i skrivningen", underströk han.
Ann-Kristin Lindehag-Sundström ville se tydligare skrivningar kring arbetslöshetsförsäkringen. "En fungerande arbetslöshetsförsäkring bygger på en fungerande arbetsmarknad", menade hon bland annat.
Birgitta Persson yrkade på tillägg till arbetsförmedlingens uppdrag." Arbetsförmedlingen måste man ges  i uppdrag att verka mot den lokala arbetsmarknaden", menade hon.
Så blev Norrbotten och länets behov av politisk kursändring än en gång tydliggjort av engagerade länspolitiker och devisen "politik är att vilja" åter fått liv.
Samlat blir slutsatsen från förtroenderådet 2011 att med det socialdemokratiska alternativet  kan Sverige både få ordning på de offentliga finanserna och använda det ekonomiska utrymmet till investeringar i framtiden. D v s infrastruktur, bostäder och utbildning. Sverige kan och ska av politik och vilja styras - inte som idag av skattesänkningar och passivitet. Eller som Håkan Juholt formulerade det igår: Vi sätter spaden i marken idag för att bygga för framtiden!

En stark jobbpolitik kräver starka kommuner

Efter Leif Pagrotskys, Weidelich mfl seminarium konstaterade Leif Petersson att det finns en hel del att diskutera och ta ställning tillnär det gäller politiken för en utvidgad arbetsmarknad. Hur ska vi t ex hantera situationen i de kommuner som tar emot arbetspendlare men av olika skäl inte får inflyttning och därmed skattepengar för det av samhällsservice som förutsätts? Finns det något sätt som kommuner som Gällivare eller Pajala kan kompenseras? Eller rent av få hjälp med investeringarna i bostäder och nödvändiga samhällsfunktioner?

Tilltron finns!

Håkan Juholt inleder förtroenderådet med ett riktigt klassiskt tal. Ett tal om socialdemokratins innersta kärna och viktigaste uppdrag. Med högerreringens skattesänkarpolitik handlar det förstås först och främst om att hela tiden vara bättre. Eller som Håkan uttryckte det: -Det allvarliga nu är avsaknaden av politik och avsaknaden av ansvar. För oss socialdemokrater är det en självklar utgångspunkt att politikens ansvar är att rusta Sverige för framtiden."
Från det är steget väldigt kort till det allra viktigaste : att ge människor hopp!

En helg för samtal om politiken i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet

Sammanlagt är vi nio s-företrädare i Norrbotten som i olika roller -ombudsmän, ombud och ledamot i partistyrelsen - just nu laddar - packar, funderar och läser - inför helgens förtroenderåd i Stockholm. På agendan står en rad strategiska frågor för socialdemokratin men också för landet. Huvudfrågorna handlar om hur vi ska utveckla den kunskapsbaserade ekonomin."" Vi ska konkurrera med med kunskap och utveckla såväl produktion som tjänster med ett allt större kunskapsinnehåll." 
 Det låter lätt som en trolleriformel - men innebär i det läge som Sverige, Europa och stora delar världen, befinner sig i en fullkomlig revolution och makalös kraftsamling. För mitt i den finanskris som nu alltmer ger avtryck i svensk vardag - näringsliv och arbetsmarknad - så vill vi socialdemokrater investera i människor och samhälle. I utbildning infrastruktur, i bostäder och välfärd.
Självklart ställer en sådan tydlig politisk vilja krav på konkreta insatser och gemensamma uppoffringar. Det kommer med andra ord att behövas en hel del diskussioner och samling kring gemensamma beslut under den stundande helgen. Men märkligt nog är det inte spänningen inför de säkert både tunga och krävande diskussioner och beslut som dominerar. Nej precis som under hela hösten ligger allt fokus på en rad icke-frågor. Som: vem har sagt vad i frågan om förtroendet för Håkan Juholt. Och har s-medlemmar och förtroendevalda förtroende?

Vi fullkomligt dignar under utmaningar - inte minst i Norrbotten - och borde ägna all kraft och vilja till att utveckla parti, politik och landet för att klara av att möta upp  en del av de frågor vi har framför oss. Hoppas helgen kan ge inspiration åtminstone till det - att lägga fokus där det behövs!

Palmedagen - om oss i världen

Vi säger inte att vi ska lägga ner riksdagen när vi förlorat ett val - men i vår relation till EU tillåter vi oss det ur demokratisk synpunkt slarviga förhållningssättet. Ungefär så sa Jens Orback i en fråga om vårt internationella engagemang i allmänhet och EU i synnerhet. Hur rätt det än är och känns i vardagen hemma i Norrbotten så är det helt fel just denna dag - Palmedagen - Palmecentrats stora internationella seminariedag med deltagare från hela rörelsen oxch hela världen - i aulan i Universitetshuset i gamla Uppsala - här är drygt 100- talet internationellt engagerade samlade för att denna novemberlördag lyssna på anföranden och seminarier om EU:s globala roll. Om en stund kommer Brahmin Dahane från västsahara att tala och plötsligt befinner vi oss mitt i världen med en stark känsla av att vi faktiskt kan välja att skriva vår egen historia.

Reinfeldt har tryckt på pausknappen

Att följa riksdagens "högtidliga"  öppnande -  inifrån och live -  är faktiskt lite speciellt. Faktiskt mycket mer speciellt än när man följer det genom TV-rutan/datorn. Det är  till och med alldeles rörande högtidligt. Alla - nåja , nästan alla - 349 ledamöter församlade tillsammans med diplomater från hela världen, f d ledamöter och partiföreträdare från hela landet och känna - detta är den svenska demokratins högborg....
Under de kommande månaderna kommer här mängder av frågor som berör Sveriges och dess invånares vardag och möjligheter att diskuteras, fastställas och omprövas. Också de historiska vingslagen som lever i allt från det imponerande s k bankvalvet till de ringlande korridorerna med ledamöternas arbetsrum.

Och från allt detta till det som hela landet och de många representanterna från media väntade på: Reinfeldts regeringsförklaring.

Han ser ju ut som han vore född till landsfader och försöker dessutom oftast låta som en sådan också. Men den 15 september 2011 missade han med god marginal - ett av politikens viktigaste uppdrag: att inge hopp och framtidstro! För att ge människor förhoppningar om nya möjligheter för landet och sig själva i livsval, vardag och familj. Och till det krävs både engagemang och övertygelse.

Jovisst - han sa att han skulle inrätta en framtidskommission men just i den stundens tonläge lät som han menade att framtiden den sköts av andra. Inte politiken eller de politiska företrädare som ju har ansvar och dagligen tvingas göra framtidsavgörande val.

Det var synd. Fast ännu tråkigare blev det när han började redogöra för de "investeringar" som han menar att regeringen nu tänker göra. Efter att i fyra år investerat mångmiljardbelopp i sänkt skatt för de som har jobb och framför allt de som har högst lön så är det nu stopp. Och mannen som står bakom en rad oanade och helt nya klyftor mellan människor och regioner i Sverige deklarerar att det handlar om ansvar och sammanhållning. "Sverige måste hålla ihop och alla ska ha del av samhällets resurser och ytterst är hela budgeten en fråga om ansvar".

Ordet ansvar hinner han förresten säga så många gånger att mer än en journalist börjar räkna antalet. Under regeringsförklaringens knappa 30 min hann det visst bli 26 ansvar ...-eller var det 23. I alla fall tillräckligt många för att man skulle börja undra vem han pratade om egentligen? Nej - inte sig själv eller regeringen med allianspartierna. Kanske Socialdemokraterna? Det kan ju tyckas lägligt i ett land där Socialdemokraterna innehaft makten och varit ansvarstagande decennier i sträck under hela 1900-talet. Att socialdemokraterna idag stavas oppositionsparti har ingen betydelse i ett läge när Reinfeldt måste backa från sin egen politik. Nu är det dags att ta ansvar och hålla ihop!

Fast kanske sämst eftersmak gav Reinfeldts regeringsförklarin som handlade om investeringar. Utan att ens rodna kallade han återförandet av en liten del av vuxenutbildningens miljonförluster för "investeringar" i kunskap och människor. Inte heller verkade han skämmas det minsta när han pratade om de 5 extra miljarderna till infrastrukturen i landet. Inte alls till framtidsinriktade nyinvesteringar i t ex Norrbotnibanan eller andra nu mer än angelägna utvecklingsprojekt. Utan till "drift och underhåll" av vägar och järnvägar. Och när väl det var sagt stod det klart: efter den regeringsförklaringen är hela landet nu satt i ett tillstånd av drift och underhåll. Reinfeldt har tryckt på pausknappen - framtiden får vänta.

Vår tids nya kungar och drottningar

I dagens Piteå-Tidning deklarerar centerpartiets kryssdrottning nr 1 , Christina Simonsson, Piteå, för det första att hon hoppar av i stort sett alla sina politiska uppdrag. Hon förklarar därefter också varför hon väljer att göra det just nu. Det märkliga är inte de privata och personliga motiven hon räknar upp - det är naturligtvis fullt förståerligt att man i olika skeden av livet kan behöva byta spår. Det märkliga är att artikeln och avhoppet kommer just nu när jag börjat sortera upplägget för en längre "granskning" av vår tids nya kungligheter - krysskungarna - och drottningarna.Och det är en annan tänkvärdhet  i det här - att man som politiker väljer att kryssa sig fram. Men kanske än mer märkligt är att kryssen inte betyder mer - det tycks inte vara något som den enskilde politikern - i alla fall inte Christina Simonsson känner något ansvar för. Jovisst - hon som procentuellt fick allra flest personkryss i Piteå (14,9 %) (tillsammans med KD:s Helen Lindbäck på 13 %) tackar sina väljare för visad uppmärksamhet och uppskattning men tycks inte alls känna något ansvar för de förväntningar hon kan ha väckt. Efter bara ett år som personvald politiker går hon.


Det bör alltså bli det första kapitlet i granskningen av kryssen: varför? Vad är det för drivkraft som gör att man som politisk företrädare för ett parti vill göra sin roll så personligt knuten? Är det ett behov av bekräftelse - se mig och tala om för mig att jag är bra? Eller självhävdelse - vistst ser ni att jag är bättre än de andra? Eller som Sven-Erik Bucht kryssa sig förbi, få upprättelse och en möjlighet att ta plats?


Det andra avsnittet bör belysa vad står kryssen för? Är det protester mot något partiinternt eller mot samhället - systemet? Eller är det så att enskilda företrädare faktiskt inger hopp och väcker mer tillit än andra?


Någonstans däremellan måste ju också väljarna få utrymme. Hur tänker de som kryssar? Vad har de för förväntningar på sina "kungar" och/eller "drottningar"?

Och ett avsnitt - kanske det sista - måste självklart handla om de framkryssade politikernas förhållande till kryssen. Mitt i vardagsslitet i riksdagen eller kommunhuset. Hur tänker man då? Är kryssen något man är medveten och hela tiden förhåller sig till i sina politiska prioriteringar? Eller glömmer man dem efter valnatten?

Helt klart är det dags att börja ta personvalsinslagen på allvar. Det påverkar ju inte bara beteende och resultat på valdagen - det påverkar vår relation till parti och politik och därmed också till demokratin.

Det började för länge sedan

Tankarna på att sätta igång har funnits där hela tiden. Frågan har mest bara varit: när???  Inte en dag när debattartiklar, webbtexter, pressmeddelanden och/eller möten avlöst vartannat. Inte heller en dag när tröttheten svidit bakom ögonlocken efter veckor av kamp mot klockan och ständig en hel kö av ogjorda uppgifter flåsande i nacken.

Nej - det blev nu när idéerna till reportage, krönikor, intervjuer samlat på sig och det blivit mer än hög tid att gå från tanke till ord. Det blev denna regniga 12 september 2011 efter en lång solig sommar med många rofyllda timmar lediga för egna tanketrådar.
Så det är så det kommer att bli: här kommer jag att följa tanketrådarna,  fullfölja idéerna och låta mig själv överraskas av vart det bär.
För som det sagts så många gånger förr: ...det är inte målet utan vägen dit som är mödan värd.