I dagens Piteå-Tidning deklarerar centerpartiets kryssdrottning nr 1 , Christina Simonsson, Piteå, för det första att hon hoppar av i stort sett alla sina politiska uppdrag. Hon förklarar därefter också varför hon väljer att göra det just nu. Det märkliga är inte de privata och personliga motiven hon räknar upp - det är naturligtvis fullt förståerligt att man i olika skeden av livet kan behöva byta spår. Det märkliga är att artikeln och avhoppet kommer just nu när jag börjat sortera upplägget för en längre "granskning" av vår tids nya kungligheter - krysskungarna - och drottningarna.Och det är en annan tänkvärdhet i det här - att man som politiker väljer att kryssa sig fram. Men kanske än mer märkligt är att kryssen inte betyder mer - det tycks inte vara något som den enskilde politikern - i alla fall inte Christina Simonsson känner något ansvar för. Jovisst - hon som procentuellt fick allra flest personkryss i Piteå (14,9 %) (tillsammans med KD:s Helen Lindbäck på 13 %) tackar sina väljare för visad uppmärksamhet och uppskattning men tycks inte alls känna något ansvar för de förväntningar hon kan ha väckt. Efter bara ett år som personvald politiker går hon.
Det bör alltså bli det första kapitlet i granskningen av kryssen: varför? Vad är det för drivkraft som gör att man som politisk företrädare för ett parti vill göra sin roll så personligt knuten? Är det ett behov av bekräftelse - se mig och tala om för mig att jag är bra? Eller självhävdelse - vistst ser ni att jag är bättre än de andra? Eller som Sven-Erik Bucht kryssa sig förbi, få upprättelse och en möjlighet att ta plats?
Det andra avsnittet bör belysa vad står kryssen för? Är det protester mot något partiinternt eller mot samhället - systemet? Eller är det så att enskilda företrädare faktiskt inger hopp och väcker mer tillit än andra?
Någonstans däremellan måste ju också väljarna få utrymme. Hur tänker de som kryssar? Vad har de för förväntningar på sina "kungar" och/eller "drottningar"?
Och ett avsnitt - kanske det sista - måste självklart handla om de framkryssade politikernas förhållande till kryssen. Mitt i vardagsslitet i riksdagen eller kommunhuset. Hur tänker man då? Är kryssen något man är medveten och hela tiden förhåller sig till i sina politiska prioriteringar? Eller glömmer man dem efter valnatten?
Helt klart är det dags att börja ta personvalsinslagen på allvar. Det påverkar ju inte bara beteende och resultat på valdagen - det påverkar vår relation till parti och politik och därmed också till demokratin.
Det bör alltså bli det första kapitlet i granskningen av kryssen: varför? Vad är det för drivkraft som gör att man som politisk företrädare för ett parti vill göra sin roll så personligt knuten? Är det ett behov av bekräftelse - se mig och tala om för mig att jag är bra? Eller självhävdelse - vistst ser ni att jag är bättre än de andra? Eller som Sven-Erik Bucht kryssa sig förbi, få upprättelse och en möjlighet att ta plats?
Det andra avsnittet bör belysa vad står kryssen för? Är det protester mot något partiinternt eller mot samhället - systemet? Eller är det så att enskilda företrädare faktiskt inger hopp och väcker mer tillit än andra?
Någonstans däremellan måste ju också väljarna få utrymme. Hur tänker de som kryssar? Vad har de för förväntningar på sina "kungar" och/eller "drottningar"?
Och ett avsnitt - kanske det sista - måste självklart handla om de framkryssade politikernas förhållande till kryssen. Mitt i vardagsslitet i riksdagen eller kommunhuset. Hur tänker man då? Är kryssen något man är medveten och hela tiden förhåller sig till i sina politiska prioriteringar? Eller glömmer man dem efter valnatten?
Helt klart är det dags att börja ta personvalsinslagen på allvar. Det påverkar ju inte bara beteende och resultat på valdagen - det påverkar vår relation till parti och politik och därmed också till demokratin.
